ohnuliteblogg

Löven sitter fortfarande kvar trots stormbyar i lördags. Är väldigt trött på stormar. Men det hör hösten till. Vi gjorde det igen idag jag och Johan. Tog ut hundarna på en lång löprunda. Vi skulle vara ute i 1,5 h hade vi bestämt. Sprang bort mot bynäset i snåriga skogar och rotvältor. Vackert väder blev det åxå. Hundarna njuter av att få springa lösa. Det är allt för sällan de får chansen. När vi kom tillbaka till huset kändes det i knäna. Det är inte direkt att   det känns lättare för varje gång heller.. Men huvudsaken är att vi är ute och att få känna sig så utmattad efteråt. Det är verkligen en fullkomlig känsla av att ha fått lite pisk. Känner livet i mig trots smärtan det ger...sent i September...

Njuter i soffan till en film på söndagskvällen!

Vi var med i en liten "familjegrej"i Spikbodarna idag. Sprang 10 km i skogarna runtom i våra "gamla hoods" Hundarna älskade detta. (Hundarna är ju våra småbarn numer)Till en början sprang vi lugnt över rötter och väta. Väldigt snårigt och svårt bitvis. Det gick inte fort om man säger. Jag känner av lite sendrag i några tår ibland då jag springer och belastar dom över rötter osv. Detta irriterade mig och framkallde en ilska. Vrickar fötterna lite hit och dit åxå. Ilskan avtog lite då vi sprang nedförs en stund. Det som då inträffar är något jag har känt av vid samtliga rundor jag sprungit 9-10 km. Jag får lite magknip. Men det går över efter en stund. Vid 7 km börjar klättringen uppförs. Heja vad kul. Jag blir arg och måste gå...småpringer lite och kommer in till den sista vätske- stationen. Bara 1,5 km kvar. Jo men visst. Det hade ju funkat om det inte varit samma knöliga. röttiga trånga stock och sten sträcka som den som allt började med. Helt omöjligt att springa utan att riskera att falla då man är som tröttast i kroppen åxå. Dessutom gjorde sig magen påmind igen så fort jag ens försökte springa lite i detta. Då blir jag så himla arg att jag måste nästan gråta. Men detta vägrar jag. Johan väntar in mej innan vi ska springa i mål. Tjohoo. Jag gjorde det! Jag fick springa i en helt underbart vacker höstdag, bli svettig, bli lite arg och jag fick vricka lite på fötterna och svälja en fluga. Är så skönt trött i kroppen nu i kväll så jag förtjänar så himla mycket att få lägga mig ovanpå den bäddade sängen och bara känna mjukt emot alla muskler och leder och vila. Då känner jag att det var värt det. Det gjorde ont men det var så värt det. Jag inser att jag har skapat ett behov inuti min kropp. Att dänga kroppen och få känna att jag lever.. "Dra mig efter grusgången så jag känner att jag lever" I morgon blir det nog en annan dag. Krama varandra därute. / Kattis